Redan i mitten av januari 1946 går den första transporten med proviant, förnödenheter, materiel och personal från Sverige till Tyskland. Hjälpinsatsen är i samarbete med Rädda Barnen och finansieringen kommer främst från svenska staten, men det är också baserat på bidrag från privatpersoner, företag och en mängd lokala organisationer runt om i landet, samt Europahjälpen.

Uppställning inför avfärd.

Folke Bernadotte, Svenska Röda Korsets ordförande vid tiden, blir starkt engagerad och drivande i att SRK ska hjälpa främst barn i de värst utsatta områden i den brittiska zonen i Tyskland. Efter att britterna har bett om hjälp siktar SRK alltså in sig på att bespisa barn i åldern 3-6 år, i totalt sex stycken städer; Hamburg, Berlin och fyra städer i Ruhr-området, omkring Essen och Dortmund. Det till att börja med, man utökar det sen till att även inbegripa studenter. Som mest ska man komma att dela ut 120 000 portioner mat, varje dag. Utöver det utför man även hjälpen i Wien. Upp till 120 personer från SRK är involverade, tillsammans med tusentals lokala hjälparbetare.

För barnhjälpen upprättar SRK ett högkvarter i Hamburg, med lokala team på de olika orterna. Allting måste man ta med sig och bygga upp, som egna verkstäder för fordonen på de olika orterna. Egna tankstationer behövs då den brittiska bensinen har för högt oktantal, det är flygbränsle som inte fungerar särskilt bra till bilarnas motorer. Bensinen köps in via Sverige, på fat, 20-30 000 liter per gång, som sen transporteras till Tyskland på lastbil. Infrastrukturen finns ju inte kvar, och även bristen på materiel är uppenbar. Det är t.ex svårt att få tag på däck, vilket också gör de stöldbegärliga.

SRK på plats i Hamburg 1946.

Det går inte här att återge alla detaljer, att försöka ge en bild av det som genomfördes och hur situationen såg ut får därför bli mer i stora drag då fokuset i denna berättelse handlar om en till synes oansenlig bil. Det ger det alltså inte någon riktig rättvisa. Men ska man ändå beskriva det som SRK’s personal hade att hantera med endast ett ord, var det ordet katastrof, och det är också vad som rapporterades hem till Sverige vid inspektionsresor. Det handlade om akut hjälp. Människor svälter och fastän kriget är slut är dödligheten inte bara fortsatt hög utan den ökar dessutom, och mest utsatta är barnen.

Med några enkla men viktiga ord skickar Folke Bernadotte med en uppmaning till SRK’s personal inför avresan den 17:e januari 1946, ”Ni har bara en enda uppgift: att hjälpa”.

Folke Bernadotte, Svenska Röda Korsets ordförande, har genomgång inför hjälparbetet.

Även allmänheten visar en stor vilja att hjälpa. Man har hört reportage i radio och läst om det i tidningar och man vill ge riktade bidrag. Företag skänker det man kan avvara och det finns de som erbjuder direkt hjälp också. Ett exempel är en skeppsredare som på eget initiativ erbjuder en fraktbåt till självkostnadspris. Han ger en lång och initierad beskrivning av båten, dess maskin och kapacitet, att den har blivit reparerad och förbättrad efter att ha blivit torpederad under kriget. Men den riktigt stora fördelen är att den är byggd i ek, det gör att den inte drar till sig magnetminor, vilket är det största problemet i farvattnen. Efter kriget behöver man fortsatt åka i konvojer ledda av minröjare.

SRK hämtar upp skänkta och köpta varor runt om i Sverige hos olika företag, via körlistor är det specificerat exakt vad och antal, som tvål, frukt, skor och strumpor. Men det är bara en bråkdel av allting. Det är tonvis med mat och råvaror som köps in till Sverige och transporteras vidare. All planering, förhandling av inköp, lösa logistik, det är ett enormt arbete som utförs redan innan själva hjälparbetet är på plats.

Vad var det då som Svenska Röda Korset utförde, det som kallades för ”Schwedenspeisung”, och vad var den ”Schwedensuppe” man delade ut till barnen? Hamburg får ge oss den bilden.

Tillagning av ”Schwedensuppe”.

Till en början upprättar man tre kök i Hamburgregionen, det ska sen bli ett storkök i centrala Hamburg där det arbetar 60 stycken kockar som från tidig morgon, alla dagar i veckan, tillagar soppa. Ingredienserna varieras så att det inte blir samma innehåll dag efter dag, och det man är noga med är kalorierna. Allting mäts. Man mäter även vikten på barnen för att se att maten gör nytta. SRK har även med sig läkare som gör hälsoundersökningar i samband med måltiderna. Barnen delas in i A-B-C-grupper för att säkerställa att de som bäst behöver hjälpen får den. Det är naturligtvis ingen lätt uppgift att göra den indelningen, att behöva neka ett barn ett mål mat därför att det bedöms som mer friskt och starkt, men det är något som är tvunget att göras.

Från centralköket kör man sen ut soppan till 365 platser runt om i Hamburg. Platserna är främst caféer och restauranger som redan har bra anpassning för uppgiften. 38.000 portioner delas ut, varje dag. Det är ca 1700 personer som är involverade bara här i Hamburg, och det är personal från Tyska Röda Korset och lokala hjälporganisationer som ställer upp. Det sker utan ersättning, men det man kan få är soppa, om det blir någon över.

Den först omgången soppa på väg att köras ut 1946.

Barnbespisningslokal i Hamburg 1947.

Maten måste ju delas ut där barnen finns eftersom man inte kan begära att de ska ta sig några längre sträckor, det är inte heller möjligt att alla ska komma till en och samma plats. Dessutom skulle en stor del av energin som maten gav gå åt till att ta sig till och från matplatsen. När väl tillverkningen av soppan och distributionen är igångsatt, upptäcker man genast ett nytt problem. En stor andel av barnen kan ändå inte komma till matplatserna på grund av att de inte har hela skor, eller inga skor alls. Förutom kylan som blir ett hinder under vintertid består dessutom många av vägarna mest av knädjup lera.

Man måste snabbt hitta en lösning, och den är att hämta skomakare från Sverige och starta skomakerier. Varje vecka rapporteras det hur många par skor man lagar, eftersom det hänger ihop med hur många fler barn man kan bespisa. Skomakerierna blir alltså en viktig del i SRK’s verksamhet.Skomakarverkstad i Berlin.

Utöver det sätter man även i gång produktion av nyttoföremål och öppnar snickerier med möbeltillverkning. Förutom att bidra med sådant som saknas efter kriget blir det samtidigt ett sätt att få människor i sysselsättning. SRK delar även ut tonvis med kläder, skor, förnödenheter, mediciner samt allt det som i övrigt är skänkt från allmänheten.

Allt detta otroliga arbete sker i SRK’s regi och det är SRK’s personal som ser till och övervakar att allt fungerar som det ska. Det behövs. Nöden är stor och som alla vet har nöden ingen lag, och det är inget undantag här. Befolkningen hungrar och får man en chans att få med sig mat hem till familjen så tar man den, alternativt att ha det som handelsvara på den svarta marknaden.

2/3-delar av Hamburg är sönderbombat, andra städer är det bara några få procent kvar av. Kraftverket kan endast köras kortare tider då det är svårt att få leverans på kol. Invånarna hämtar vatten ur bombkratrar, bor i bunkrar och i källare bland ruinerna. Britterna har placerat ut 300 stycken baracker i Hamburg som nödbostäder, men det räcker inte särskilt långt. Barackerna är dessutom oisolerade, varma på sommaren och kalla på vintern. Under vintertid sover man tillsammans, då det för många är det enda sättet att hålla värmen.

Nödbostäder, Brittiska Nissen-baracker.

I Berlin är situationen kanske ännu värre. En uppskattning är att det i Berlin finns 8000 föräldralösa barn efter kriget, och människor sägs inte kunna ta sig ut på grund av att de saknar kläder.

Under de förhållanden som råder sprider sig också sjukdomar lätt. SRK kommer därför även att bli involverade i en omfattande TBC-vaccinering.

Man gör uppehåll med hjälpen under sommaren, förutom i Berlin inledningsvis där nöden är som allra störst. I Berlin är det även svårast att få fram varor på grund av zonindelningarna och konflikter mellan de segrande makterna. SRK delar ut mat i samtliga fyra zoner i Berlin, på 142 platser, och det är inte helt lätt att röra sig mellan zonerna då man hela tiden måste söka tillstånd för gränsövergångar.

Hjälpen utförs alltså säsongsvis, under vinterhalvåret, och inför varje ny säsong måste man söka nya medel. Det är därmed inte givet att man inför kommande säsonger kan fortsätta sitt hjälparbete. Kostnaden är över 7 miljoner kr varje år enbart för barnbespisningen (motsvarande ca 175 miljoner kr år 2025), och det handlar även om att skördarna i Sverige beräknas bli tillräckligt bra så att man faktiskt har en möjlighet att hjälpa. Men man fortsätter, då de första insatserna annars hade riskerat bli förgäves. Det är också en stor vädjan om fortsättning från brittiskt håll. Inför somrarna packar man alltså ihop allting och vänder upp till Stockholm, en del bilar ställer man i förvar i Helsingborg, för att sen vända ner igen omkring oktober när man har fått klartecken om fortsättning.

Barnhjälpen ska komma att fortsätta till våren 1949, det är först därefter som man ser att skördar och matproduktion har kommit i gång i tillräcklig volym för att Tyskland ska klara detta själva. SRK’s inställning är också hjälp till självhjälp.

Barnhjälpen i Tyskland är vid den här tiden den klart största insats som Svenska Röda Korset har utfört, och förmodligen en av de största än idag. När barnhjälpen avslutas efter de fyra säsongerna har man delat ut 80 miljoner måltider, man har skänkt 8300 ton livsmedel, 1100 ton kläder och skor, 450 ton fiskleverolja och mediciner. Livsmedlen har ett dåtida värde av 11,2 miljoner kr, kläderna 10,9 miljoner kr och skorna 4,8 miljoner kr.

Det är en insats som räddar livet på mängder med barn och ”Schwedensuppe” blir ett begrepp man använder även när det är hjälporganisationer från andra länder som gör samma typ av insats.

”Schwedenspeisung”, Wetter (Ruhr), 10 mars 1949.

SRK kommer att ha fortsatt hjälpverksamhet i Tyskland ett tag till, bland annat pågår TBC-vaccinering fram till 1950 och man startar även upp barnhem. Barnhjälpen är inte heller det enda som SRK är involverade i, man hjälper t.ex även till med att Nederländare och Litauer kommer hem från arbetsläger i Polen, man slussar dem via sjukhus i Sverige. Just det är något som sker via Lübeck som blir en viktig och central plats eftersom där finns den enda fungerande hamnen mot Östersjön.

Kapitel 2 hittar du nedan.